Det handlade alltså inte om huruvida kapitalismen borde reformeras och ersättas, om dess brister eller grundläggande problem, utan om vilken form vi vill ha.
Linder avslutar sin krönika med den allt för ofta upprepade klyschan:
"En del trodde att finanskrisen skulle leda till en storstilad återkomst för socialismen. Alls icke så. Grundfrågan idag är inte om vi ska ha kapitalism, utan vad för slags kapitalism vi ska ha" (SvD, 100725, Linder).Det är möjligt att Linder har rätt i sin frågeställning, och även i något av sina påståenden. Men det är tvivelsutan så att sådant som måste upprepas också är sådant som inte är självklart.
Skälet till att vi hör borgerliga predikanter som starkast när det ser som mest tveksamt ut, eller varför Castro talar i fyra timmar vid ett regnigt torg i Havanna till försvar för kommunismen, är för att motsatsen inte ser allt för omöjlig ut. Självklarheter är sådant som inte måste sägas eller upprepas. Vi ställer oss knappast frågan om vi har tre ögon i ansiktet, det vet vi att vi inte har. Men när vi ställer oss frågan om ögonen fungerar bra, då vet vi att minst två svar är möjliga. Det är inget som är självskrivet.
Linder, liksom massor av andra, vet ju detta. Det är skälet till att de just skriver vad de skriver. Eftersom grundfrågan rör huruvida kapitalismen är det bästa vi kan åstadkomma, och de svarar jakande, måste de måla upp sitt försvarstal så självklart som möjligt. Och det starkaste försvaret, inbillar man sig, är att utesluta alternativen. Detsamma gäller givetvis vänsterdebattörer.
Sanningen är snarare att denna retorik tillhör det i förnuftsmässig mening absolut svagaste försvaret. Människans kreativitet och fantasi vaknar vid sådana påståenden; vi vet alla att allt är möjligt, bara vi vill. Så varför skriver hon/han så?
Johan Norberg, nyliberal debattör och idéhistoriker, skriver ofta i liknande tongångar - om än mer polemiskt:
"Don´t expect the critics of capitalism to change their minds any time soon. As long as they don´t believe in the creative ability of mankind or that the market is a plus-sum game, they will continue to think that someone, somewhere, is victimized whenever and wherever we see growth and innovation" (Norberg, 2006, Humanity´s Greatest Achievement).Här lär vi oss att bl.a. att kapitalismkritiker inte tror på mänsklighetens kreativa förmåga. Likväl, ovan, kunde jag skriva att människans kreativitet och fantasi alltid vaknar för motsatsen till det som skrivs. Detsamma gäller ju här, och för alla som läser det, (inklusive de som tror på vad Norberg så ihärdigt försvarar), vi vet att det inte stämmer. De flesta av oss känner säkerligen kreativa vänstermänniskor, likväl som högermänniskor.
Så varför skrivs det på detta sätt? Det enkla svaret är att sådant som upprepas allt för ofta småningom blir till en dogm. Dessa dogmer biter sig sedan fast hos människor och magnetiserar, strukturer och bygger upp den politiska diskursen (dvs. påverkar hur vi tänker, talar och agerar kring ett ämne).
Det finns alltså en stark poäng för de som vill påverka andras tänkande att upprepa sina klyschor. Småningom börjar vi förhålla oss till dessa påståenden, och genom att begränsa tänkandet till dessa ramar kan tankarna kontrolleras och struktureras. Även om jag själv, som exempel, tveklöst tror att alternativ till dagens kapitalism är möjligt, skriver jag här utifrån frågan: Vilken form av kapitalism vill vi ha?
Vi tvingas återkoppla diskussionen, tänka om, och ändra frågeställningen för att på så vis söka bryta den diskurs som skapats. Frågan är, och bör istället vara: Vilket system vill vi ha, allt är ju möjligt?
Det är onekligen så att det borgerliga perspektivet på ett oerhört sätt påverkat och vridit den politiska diskursen under de senare åren. Ett av de tydligare bevisen för detta rör beskattningsfrågan.
Det var inte speciellt längesedan vi kunde säga: "Jag föredrar skattesubventioner... Jag betalar gärna lite högre skatt för att få god vård, skola och omsorg", osv. Men politikens vindar har nu vänt.
Den som talar om beskattning ställs genast till svars. I debatter mellan Reinfeldt och Sahlin vågar sistnämnda politiker knappt erkänna skattehöjningar vid eventuell valseger. Reinfeldt pressar på, och Sahlins svävande svar gör att tittarna betraktar det hela som att beskattning är något hemskt - ingen vill ju röra vid det, det är något fult.
Sahlin hade självklart kunnat påbörja det ambitiösa arbetet att återta och förändra den politiska diskursen. Möjliga svar hade kunnat vara "Ja, vi kommer höja skatterna något då vi tror på att större skattefinansiering generar flera jobb och minskade klassklyftor: arbeten och jämställdhet", eller liknande. Men istället flyr man, och svarar: "Nej, nej... Vi ska inte höja skatterna mer än för de allra rikaste".
I och med ett sådant svar är det borgerliga perspektivet redan etablerat, och med det ramar för hur vi skall tänka och resonera (diskursiva förändringar).
Det är inte lätt att förändra tänkande, sådant sker gradvis och sporadiskt. Men det påskyndas och förändras genom medvetna strategier. Just nu har den borgerliga diskursen ett tydligt övertag, och om inte en motdiskurs etableras relativt snart är valutgången i september en enkel seger för den sittande regeringen.
"Det som särskiljer diskursernas kamp och kännetecknar den är den plats som var och en av motståndarna intar: det som ger dem möjlighet att med dominanseffekter använda en diskurs som är accepterad av alla och som är spridd i alla läger. Det är inte därför att man tänker på olika sätt eller därför att man hävdar rakt motsatta teser som diskurserna hamnar mot varandra. Det är i första hand därför att diskursen är vapen för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering som den blir föremål för en grundläggande strid" (Foucault, 2008:181-182, Diskursernas kamp).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar