Ett första steg...

Jag avskyr bloggar.

Det måste vara de första orden som sätter själva kärnan i fokus, och de måste få vara ärliga. Därför är ovanstående ord inte bara helt uppriktiga, de börjar också med det ord som gör att jag undvikit bloggvärlden.

Jag...
Handlar inte det mesta som skrivs om just detta? Om självupptagenhet, problematiserande av trivialiteter och i slutändan om min egen förträfflighet?
Jag inbillar mig att kvällstidningarnas krönikor är bloggens urmoder, dessa lättsamma och "humoristiska" texter som inte görs intressanta primärt för innehållets skull, utan pga. dess avsändare. Tanken var väl att det vore intressant om Leif GW Persson beskrev processen i hemmet vid städning, istället för processen vid senaste seriemord - det skulle bli intressant läsning, och kul dessutom!
Och någonstans drogs "verklighetens folk" med, internet gav ju verktyg för vem som helst att skriva sina egna krönikor - om städning, bilköpet, jobbet, kärleken, amningen osv.
Och den därpå efterföljande explosionen av självupptagenhet och offentliggörande av privatlivet, ledde till att jag drog öronen åt mig.

Få saker summerar det hela så bra, som ett stycke ur Hermann Hesses futuristiska Glaspärlespelet. I dess inledning summeras historien, och vår egen:

"Plinius Ziegenhalss´ grundläggande forskningar har burit det av honom präglade namnet ´den feuilletonistiska tidsåldern´. Sådana namn är vackra men farliga och ger en felaktig syn på en eller annan livsform i gångna tider, och i detta fall får man inte tro att ´den feuilletonistiska tidsåldern´ var på något sätt själlös eller ens andefattig. Men att döma av Ziegenhalss kunde den inte utnyttja sina andliga förutsättningar, eller den gav rättare sagt inte det andliga livet dess tillbörliga plats och uppgift i statens och individens ekonomi.

(...) Det gick också så att striderna om andens ´frihet´ just i denna relativt sena, feuilletonistiska epoken resulterade i att anden kom att åtnjuta en oerhörd frihet , en frihet som den inte kunde bära; den hade fullständigt lösgjort sig från det kyrkliga och delvis från det statliga förmynderskapet, men ännu inte funnit en äkta, av den själv formulerad och respekterad lag, en äkta ny auktoritet och legitimitet. Det finns faktiskt häpnadsväckande exempel på andlig förnedring, korruption och självuppgivelse under den tid som Ziegenhalss skildrar.

Vi måste erkänna vår oförmåga att entydigt definiera den företeelse efter vilken vi har givit tiden dess namn, ´feuilletonen´. Den tycks ha varit ett särdeles populärt inslag i dagspressens textmassa; det var ett slags referat eller snarare ´kåserier´ över vetandets mångfaldiga områden som vände sig till millionerna och utgjorde den bildningstörstande läsarens huvudsakliga näring; de klokare bland feuilletonisterna förlöjligade också sitt eget arbete, åtminstone uppger Ziegenhalss att han har träffat på en mängd arbeten som skulle vara alldeles obegripliga om de inte fick tolkas som utslag av upphovsmannens självpersiflage" (Glaspärlespelet, 1971:14-15).

Det finns en hel del sanning i detta. Vi har vunnit en frihet som vi inte riktigt vet hur vi skall hantera. Den första lösningen torde vara just det som ovan beskrivs: vi fyller den med självupptagenhet och ytlighet, med kåserier och skrönor.

Men så vore jag knappast i denna situation, skrivandes här, om jag inte också såg något annat och positivt. Kanske ligger det just i själva klassificeringen "sociala medier".
Jag inbillar mig att andra än jag själv, att "verklighetens folk" i motsats till Göran Hägglunds definition, intresserar sig för mer än bara det triviala (hår, amning, kläder). Utgångspunkten är att lämna just det därhän som vi ändå redan har helt för mycket av: jaget och indvidualismen.

Fokus i denna blogg kommer vara på något så mycket mer intressant, och det som gör oss till vad vi är: idéer, filosofi, politik, kultur. Samtidens påverkan på oss, och vår påverkan på samtiden.
Och mitt i allt detta allvar, som Hesse och Glaspärlespelaren lär oss, försöka skratta - utan att behöva ta till ytlighet och hemfalla åt självupptagenhet.