Glaspärlespelaren

Politikens rädsla för inflytande

2010-07-29T09:39:00.000-07:00

Det är spännande, det här med vardagen och vårt faktiska inflytande i samhället.
Inflytande... Medbestämmande... Rättigheter... Demokrati... Smaka på orden.

Få är de tillfällen då en politiker inte säger sig vilja stärka dessa så viktiga grundpelare. Men som med så mycket annat är det intressanta inte själva begreppen, utan vad dessa egentligen innebär. Att politikerna faktiskt önskar skapa medbestämmande och inflytande är dock, för den eftertänksamme, enbart dekadent sagoberättande.
På vad sätt?

Låt oss ta några exempel ur riksdagspartiernas demokratiprogram:

"Moderaterna vill att Alliansregeringens demokratimål – en levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras – ska genomsyra allt politiskt arbete" (Moderaterna.se).

"Demokrati är ett värdesystem som ska genomsyra hela samhället, i skolorna, på arbetsplatserna och i bostadsområdena och inte bara på valdagen. (Socialdemokraterna.se).

"De nya utmaningarna kan bara bemästras genom att människor får större möjligheter och motivation att, enskilt eller tillsammans, lösa problemen. Vi måste överge mycket av de storskaliga och standardiserade lösningarna till förmån för de småskaliga och varierade" (Folkpartiet.se).

Kampen för demokrati kan inte skiljas från kampen mot orättvisor och ojämlikhet. Tron på politikens möjligheter måste återupprättas. Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter – den måste göras till folkets makt över samhället (Vänsterpartiet.se).

På ett ytligt plan tycks alla partier ha liknande demokratimål. Inget parti vill uttryckligen minska medborgarnas inflytande. Ovanstående utdrag och exempel är också snarlika, och skulle mycket väl kunnat vara hemmavarande från samma källa. Och i grunden är de det också, vilket jag snart återkommer till.
Gemensamma punkter här kan alltså sägas vara att individens inflytande/folkets makt skall stärkas, eller "genomsyra allt", för att återkoppla till Socialdemokraterna och Moderaterna. Frågan hur detta skall göras i praktiken är dock en helt annan sak. Och svaret på den frågan visar att partierna de facto inte sätter mycket värde i att öka medborgarnas inflytande.

Som vi alla kan tänka oss finns en radikal möjlighet: en självförvaltningsmodell. Såväl Nozick som autonoma vänstergrupper förespråkar detta. Det är tänkbart ur ett kapitalistiskt perspektiv (nattväktarstaten/libertarianism), såväl som ett socialistiskt (anarkism/syndikalism).
Ett sådant system skulle med råge tillgodogöra det ökade medborgerliga inflytande som ovan efterfrågades.
Så, varför föreslås, eller eftersträvas inte, en sådan modell? Om vi menar allvar med att det finns ett egenvärde i medborgerligt inflytande torde det åtminstone omnämnas som alternativa utopiska mål. Men så är icke fallet, och det därför att det medborgerliga inflytandet blott är av sekundär vikt. Viktigare än demokrati är effektivitet, och viktigare än effektivitet är kontroll.

Utöver klassiska argument mot möjligheten till dess förverkligande (som bara är diskursivt snedvridande), är det samma effektivitetsargumentation och elitism som gör att såväl Vänsterpartiet som Moderaterna båda osynliggör möjligheten.
I en förenklad bild ställs effektivitet mot det demokratiska, egalitära idealet. En platt, horisontell struktur motarbetar effektiviteten i samhället. En hierarkisk struktur påskyndar effektivitet, samtidigt som visst inflytande tillåts i form av representativitet. Med andra ord, resonerar man, innebär ett hierarkiskt system (representativ demokrati) också möjligheten till visst demokratiskt inflytande (till den grad att effektiviteten försämras eller påverkas negativt).
Av någon outgrundlig anledning diskuterar vi aldrig ämnet från andra hållet: fullständigt demokratiskt inflytande, och effektivitet till den grad att det inte försämrar inflytandet.

När den moderna demokratin grundlades i Sverige, och det talades om en utökning av demokratin och rösträtten till att gälla samtliga medborgare (arbetarklassen), fördes en på många sätt intressant diskussion. Likheterna med de konservativa politikernas syn då, och de som grimaserar illa åt ovanstående tanke idag, är slående:

"Det är således de grupper, som representera bildningen, förmögenheten och den fasta, oberoende samhällsställningen, som skulle få minskadt inflytande, och de lösa, sammanflytande lagren i samhället skulle erhålla ökadt inflytande".

Detta var resonemang som högermännen förde ur ett tydligt effektivitetsperspektiv. 1902 avslog, som exempel, konstitutionsutskottet tanken på en rösträttsutvidgning, genom att tydliggöra att man ville förhindra:

"att representanterna för jordegarnes vigtiga intressen skulle inom Andra Kammaren komma att nedbringas till en försvinnande minoritet för att lemna rum för öfvervägande majoritet af representanter för den s.k. arbetareklassen" (Citerat ur Lewin, 2002: 79. Ideologi och Strategi - Svensk politik under 130 år).

Argumenten mot ett ökat inflytande, här gällande rösträttsfrågan, har många likheter med dagens skeptiker i fråga om ett ökat demokratiskt inflytande i samhället.
Argumenten ebbar ut i att effektiviteten hotas, att kvalitativa försämringar kommer ske som följd. Den rådande ordningen är mera effektiv. På denna tid var varianter av sådana argument många, men själva tanken var inte helt felaktig. Det ansågs finnas

"särskilda skäl till att de, som innehafva rikets fastigheter, böra få hafva det afgörande ordet. De kunna nemligen icke taga dessa med sig i farans stund och gifva sig af till andra orter; de måste förblifva, der de hafva sin fastighet och lida hvad som påkommer dem. Men den, som icke har någon sådan, utan är alldeles lös, han kan mycket lättare gifva sig undan faran. I denna omständighet ligger en garanti för de, som hafva något att förlora och äro bundna vid fastigheten, måste vara mera , angelägna om en lugn utveckling, och icke lätteligen vara med om sådant, som kan medföra omhvälfningar eller farliga kastningar i samhällslifvets utveckling" (Ibid., s. 79).

Skillnaden är att vi idag har ett tydligare problem: till skillnad från exempel i början av Sveriges 1900-tal, har vi idag erkänt att inflytande och demokrati har ett egenvärde - det är själva demokratins grundval.
På denna tid kunde man, utan att hyckla, påstå att den som ägde egendom också var en ansvarsfull och kompetent person - det ansågs bevisat genom individens förmögenhet och kapital!

Det leder onekligen till att dagens representanter formulerar liknande konservativa värderingar, men med andra ord (annat än i aktiefrågan, där precis samma resonemang förs: inflytande i förhållande till kapitalinvestering). Demokratin anses ha ett egenvärde, och dess grundbult är inflytandet. Detta är vad som ger politikerna makt.

Så, hur resonerar dagens reaktionära politiker istället, de som samtidigt är för medborgerligt inflytande, men emot att öka det?
Förändringar förutsätter organisering och aktivism, och dessa båda förutsätter skapanden av kollektiv. För att inte framställas som motståndare till demokratisering (dvs. ökat kollektivt inflytande) angriper man istället kollektivismen och försöken till skapandet av just ökat inflytande. På så sätt undkommer man att motsätta sig sakfrågan (försök till ökat inflytande), och sätter istället fokus på de demokratiska rättigheter vi har nu:

"För att utjämna styrkebalansen mellan arbetsmarknadens parter ska stridsåtgärderna vara proportionella i förhållande till det syfte och resultat åtgärden är ägnad att uppnå. Det fackliga vetot mot entreprenader ska avskaffas. Fredsplikten vid tecknat kollektivavtal är inte säkerställd genom den fackliga möjligheten till sympatiåtgärder. Detta leder till att oskyldiga företagare drabbas vid konflikter de ofta inte kan påverka. Rätten till sympatiåtgärder bör därför avskaffas"(Luf.se).

Liksom den politiskt organiserade arbetarklassen i början av 1900-talet var de konservativa jordägarnas främsta motståndare, kan man ställa sig frågan vilka organisationer som de elitistiska politikerna riktar störst energi mot idag.
Där kan man vara säker på att det största fröet för ökat inflytande finns idag.

Få är de partier som undkommer en diskussion om fackföreningarnas roll i dagens samhälle...

Diskursernas kamp

2010-07-29T04:37:00.000-07:00

I SvD kunde vi den 25/7 läsa en ledare med den slutna frågan: Vilken kapitalism vill vi ha?

Det handlade alltså inte om huruvida kapitalismen borde reformeras och ersättas, om dess brister eller grundläggande problem, utan om vilken form vi vill ha.
Linder avslutar sin krönika med den allt för ofta upprepade klyschan:

"En del trodde att finanskrisen skulle leda till en storstilad återkomst för socialismen. Alls icke så. Grundfrågan idag är inte om vi ska ha kapitalism, utan vad för slags kapitalism vi ska ha" (SvD, 100725, Linder).

Det är möjligt att Linder har rätt i sin frågeställning, och även i något av sina påståenden. Men det är tvivelsutan så att sådant som måste upprepas också är sådant som inte är självklart.
Skälet till att vi hör borgerliga predikanter som starkast när det ser som mest tveksamt ut, eller varför Castro talar i fyra timmar vid ett regnigt torg i Havanna till försvar för kommunismen, är för att motsatsen inte ser allt för omöjlig ut. Självklarheter är sådant som inte måste sägas eller upprepas. Vi ställer oss knappast frågan om vi har tre ögon i ansiktet, det vet vi att vi inte har. Men när vi ställer oss frågan om ögonen fungerar bra, då vet vi att minst två svar är möjliga. Det är inget som är självskrivet.

Linder, liksom massor av andra, vet ju detta. Det är skälet till att de just skriver vad de skriver. Eftersom grundfrågan rör huruvida kapitalismen är det bästa vi kan åstadkomma, och de svarar jakande, måste de måla upp sitt försvarstal så självklart som möjligt. Och det starkaste försvaret, inbillar man sig, är att utesluta alternativen. Detsamma gäller givetvis vänsterdebattörer.
Sanningen är snarare att denna retorik tillhör det i förnuftsmässig mening absolut svagaste försvaret. Människans kreativitet och fantasi vaknar vid sådana påståenden; vi vet alla att allt är möjligt, bara vi vill. Så varför skriver hon/han så?

Johan Norberg, nyliberal debattör och idéhistoriker, skriver ofta i liknande tongångar - om än mer polemiskt:

"Don´t expect the critics of capitalism to change their minds any time soon. As long as they don´t believe in the creative ability of mankind or that the market is a plus-sum game, they will continue to think that someone, somewhere, is victimized whenever and wherever we see growth and innovation" (Norberg, 2006, Humanity´s Greatest Achievement).

Här lär vi oss att bl.a. att kapitalismkritiker inte tror på mänsklighetens kreativa förmåga. Likväl, ovan, kunde jag skriva att människans kreativitet och fantasi alltid vaknar för motsatsen till det som skrivs. Detsamma gäller ju här, och för alla som läser det, (inklusive de som tror på vad Norberg så ihärdigt försvarar), vi vet att det inte stämmer. De flesta av oss känner säkerligen kreativa vänstermänniskor, likväl som högermänniskor.

Så varför skrivs det på detta sätt? Det enkla svaret är att sådant som upprepas allt för ofta småningom blir till en dogm. Dessa dogmer biter sig sedan fast hos människor och magnetiserar, strukturer och bygger upp den politiska diskursen (dvs. påverkar hur vi tänker, talar och agerar kring ett ämne).
Det finns alltså en stark poäng för de som vill påverka andras tänkande att upprepa sina klyschor. Småningom börjar vi förhålla oss till dessa påståenden, och genom att begränsa tänkandet till dessa ramar kan tankarna kontrolleras och struktureras. Även om jag själv, som exempel, tveklöst tror att alternativ till dagens kapitalism är möjligt, skriver jag här utifrån frågan: Vilken form av kapitalism vill vi ha?
Vi tvingas återkoppla diskussionen, tänka om, och ändra frågeställningen för att på så vis söka bryta den diskurs som skapats. Frågan är, och bör istället vara: Vilket system vill vi ha, allt är ju möjligt?

Det är onekligen så att det borgerliga perspektivet på ett oerhört sätt påverkat och vridit den politiska diskursen under de senare åren. Ett av de tydligare bevisen för detta rör beskattningsfrågan.
Det var inte speciellt längesedan vi kunde säga: "Jag föredrar skattesubventioner... Jag betalar gärna lite högre skatt för att få god vård, skola och omsorg", osv. Men politikens vindar har nu vänt.
Den som talar om beskattning ställs genast till svars. I debatter mellan Reinfeldt och Sahlin vågar sistnämnda politiker knappt erkänna skattehöjningar vid eventuell valseger. Reinfeldt pressar på, och Sahlins svävande svar gör att tittarna betraktar det hela som att beskattning är något hemskt - ingen vill ju röra vid det, det är något fult.
Sahlin hade självklart kunnat påbörja det ambitiösa arbetet att återta och förändra den politiska diskursen. Möjliga svar hade kunnat vara "Ja, vi kommer höja skatterna något då vi tror på att större skattefinansiering generar flera jobb och minskade klassklyftor: arbeten och jämställdhet", eller liknande. Men istället flyr man, och svarar: "Nej, nej... Vi ska inte höja skatterna mer än för de allra rikaste".
I och med ett sådant svar är det borgerliga perspektivet redan etablerat, och med det ramar för hur vi skall tänka och resonera (diskursiva förändringar).

Det är inte lätt att förändra tänkande, sådant sker gradvis och sporadiskt. Men det påskyndas och förändras genom medvetna strategier. Just nu har den borgerliga diskursen ett tydligt övertag, och om inte en motdiskurs etableras relativt snart är valutgången i september en enkel seger för den sittande regeringen.

"Det som särskiljer diskursernas kamp och kännetecknar den är den plats som var och en av motståndarna intar: det som ger dem möjlighet att med dominanseffekter använda en diskurs som är accepterad av alla och som är spridd i alla läger. Det är inte därför att man tänker på olika sätt eller därför att man hävdar rakt motsatta teser som diskurserna hamnar mot varandra. Det är i första hand därför att diskursen är vapen för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering som den blir föremål för en grundläggande strid" (Foucault, 2008:181-182, Diskursernas kamp).

Ett första steg...

2010-07-28T15:31:00.000-07:00

Jag avskyr bloggar.

Det måste vara de första orden som sätter själva kärnan i fokus, och de måste få vara ärliga. Därför är ovanstående ord inte bara helt uppriktiga, de börjar också med det ord som gör att jag undvikit bloggvärlden.

Jag...
Handlar inte det mesta som skrivs om just detta? Om självupptagenhet, problematiserande av trivialiteter och i slutändan om min egen förträfflighet?
Jag inbillar mig att kvällstidningarnas krönikor är bloggens urmoder, dessa lättsamma och "humoristiska" texter som inte görs intressanta primärt för innehållets skull, utan pga. dess avsändare. Tanken var väl att det vore intressant om Leif GW Persson beskrev processen i hemmet vid städning, istället för processen vid senaste seriemord - det skulle bli intressant läsning, och kul dessutom!
Och någonstans drogs "verklighetens folk" med, internet gav ju verktyg för vem som helst att skriva sina egna krönikor - om städning, bilköpet, jobbet, kärleken, amningen osv.
Och den därpå efterföljande explosionen av självupptagenhet och offentliggörande av privatlivet, ledde till att jag drog öronen åt mig.

Få saker summerar det hela så bra, som ett stycke ur Hermann Hesses futuristiska Glaspärlespelet. I dess inledning summeras historien, och vår egen:

"Plinius Ziegenhalss´ grundläggande forskningar har burit det av honom präglade namnet ´den feuilletonistiska tidsåldern´. Sådana namn är vackra men farliga och ger en felaktig syn på en eller annan livsform i gångna tider, och i detta fall får man inte tro att ´den feuilletonistiska tidsåldern´ var på något sätt själlös eller ens andefattig. Men att döma av Ziegenhalss kunde den inte utnyttja sina andliga förutsättningar, eller den gav rättare sagt inte det andliga livet dess tillbörliga plats och uppgift i statens och individens ekonomi.

(...) Det gick också så att striderna om andens ´frihet´ just i denna relativt sena, feuilletonistiska epoken resulterade i att anden kom att åtnjuta en oerhörd frihet , en frihet som den inte kunde bära; den hade fullständigt lösgjort sig från det kyrkliga och delvis från det statliga förmynderskapet, men ännu inte funnit en äkta, av den själv formulerad och respekterad lag, en äkta ny auktoritet och legitimitet. Det finns faktiskt häpnadsväckande exempel på andlig förnedring, korruption och självuppgivelse under den tid som Ziegenhalss skildrar.

Vi måste erkänna vår oförmåga att entydigt definiera den företeelse efter vilken vi har givit tiden dess namn, ´feuilletonen´. Den tycks ha varit ett särdeles populärt inslag i dagspressens textmassa; det var ett slags referat eller snarare ´kåserier´ över vetandets mångfaldiga områden som vände sig till millionerna och utgjorde den bildningstörstande läsarens huvudsakliga näring; de klokare bland feuilletonisterna förlöjligade också sitt eget arbete, åtminstone uppger Ziegenhalss att han har träffat på en mängd arbeten som skulle vara alldeles obegripliga om de inte fick tolkas som utslag av upphovsmannens självpersiflage" (Glaspärlespelet, 1971:14-15).

Det finns en hel del sanning i detta. Vi har vunnit en frihet som vi inte riktigt vet hur vi skall hantera. Den första lösningen torde vara just det som ovan beskrivs: vi fyller den med självupptagenhet och ytlighet, med kåserier och skrönor.

Men så vore jag knappast i denna situation, skrivandes här, om jag inte också såg något annat och positivt. Kanske ligger det just i själva klassificeringen "sociala medier".
Jag inbillar mig att andra än jag själv, att "verklighetens folk" i motsats till Göran Hägglunds definition, intresserar sig för mer än bara det triviala (hår, amning, kläder). Utgångspunkten är att lämna just det därhän som vi ändå redan har helt för mycket av: jaget och indvidualismen.

Fokus i denna blogg kommer vara på något så mycket mer intressant, och det som gör oss till vad vi är: idéer, filosofi, politik, kultur. Samtidens påverkan på oss, och vår påverkan på samtiden.
Och mitt i allt detta allvar, som Hesse och Glaspärlespelaren lär oss, försöka skratta - utan att behöva ta till ytlighet och hemfalla åt självupptagenhet.